Jag blir så fruktansvärt upprörd!!!

Läser i Norrtelje tidning i onsdags om Håsta kommunala förskola i Rimbo som av Arbetsmiljöverket fått ett föreläggande gällande brister i köksventilation samt förvaring av maskindiskmedel i öppen dunk på golvet. Inspektionen gjordes i januari i år men fortfarande vid uppföljningen i augusti var inte bristerna åtgärdade.

Jag trodde inte att jag kunde bli så chockad och upprörd längre. Det har trots allt gått tre och ett halv år sen barnens olycka. Eller som en kollega och vän sa till mig när hon såg att jag läste artikeln "Å nej, jag som tänkt limma en lapp över så att du skulle slippa läsa det där". Jag nästan skakade. Jag kan säga att jag omgående skrev en insändare till tidningen och den publicerades idag fredag. Vad hjälper hot om vite på 50 000 kr om olyckan skulle hinna före.....

Leva som man lär

"Leva som man lär" finns det ett uttryck som heter. Det kan handla om många områden i livet eller helt enkelt om livet i helhet antar jag. Lätt är det inte alltid. Hur många gånger har man inte hört sig själv säga de rätta orden för att vid ett senare tillfälle upptäcka att man gör helt tvärsemot. Inte är det alla gånger så lätt att hjälpa barnen rätt här i livet heller. Ett barn har inte en vuxens erfarenhet fast ibland har de förvisso en förmåga att veta vad som är rätt och sunt ändå. Jag vill så gärna hjälpa men gör jag rätt och når jag fram? Hur mycket hjärna, förnuft och känslor ska det vara? Älskade barn mamma finns här i alla fall.

En kväll för minnen

Kom på idag att det imorgon är tre år sedan mina barns olycka. Genast far tankarna iväg i en massa olika riktningar. Olika minnesbilder ploppar upp och ingen speciell ordning heller. Precis som det varit lite under åren efter också.

Rätt som det är kan man bli påmind eller komma på något som hamnat lite i skymundan. Det kan vara en händelse jag läst om eller något barnen just sagt som gör att det poppar upp.

Ska sätta mig och skriva lite om det tredje året och försöka sammanfatta resan det ändå varit. I framtiden kommer efterdyningarna att övergå i krusningar på vattenytan för att så småningom försvinna bort mot horisonten.

Jag läser det jag tidigare skrivit, tittar på bilder och känner både sorg och glädje. Minns tillbaka och får tårar i ögonen. Men ändå, vi är här idag. Barnen har kommit i mål efter olyckan.

Gammalt ord - ny innebörd

Att dagarna går fort även i början av nya året är inte att ta miste på. Tillbaka till vardagen, jobb, skola och träningar. Det är i mars tre år sen olyckan som mina söner var med om. Många tillbakablickar har det blivit och förundran över vad vissa perioder har innehållit. Att det var så länge sen men ändå kan kännas som häromdagen.

Idag fick jag frågan om hur det är med killarna. Mår de bra? Är de friska nu? Javisst de mår jättebra. Framförallt nu när den äldste slipper de otaliga sjukhusbesöken. Det är väldigt sällan som det fastnar i halsen eller ja i matstrupen. Är de friska nu? Jo det kan man faktiskt säga. De är opererade och fått nya matstrupar. Skarvarna håller sig öppna och de kan äta normalt igen. De har kommit i mål. De är friska, så friska som de kan bli kroppsligt efter deras frätskador. Visst blir det funderingar och många tankar hos killarna också precis som hos oss vuxna. Det tar tid att bearbeta och alla gör vi det olika. Men javisst killarna är friska.

Ordet frisk har jag knappt tänkt än mindre uttalat under de här åren sen olyckan. Det fick mig verkligen att tänka till när jag hörde det idag. Är det nu livet återgår till det normala!?. Att killarna resten av livet kommer att ha någon form av kontakt med sjukvården är sann. Men hur ofta och vad det kommer att handla om är det ingen som vet. Förhoppningen är att det är stabilt i halsen och att inga åtgärder behöver göras i framtiden. Endast tiden kan utvisa det. Friska ja det ordet ligger riktigt bra i munnen.