Tacksamhet

Om jag tar mig en titt på vad jag hittills skrivit i mina inlägg så är det rätt positiva tongångar. Tro mig så positiv är jag inte för jämnan. Det kan vara riktigt tungt emellan varven. Hur i hela fridens namn har man orkat? Som mamma jovisst gör man det. Det är en självklarhet! Det var det där med att ta vara på sig själv också...

Allt är inte tungt och tur är väl det. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över här i livet. Trots att jag kämpat med både det ena och det andra i ganska många år nu så finns det lika mycket att glädjas åt. Alla tillfällen med nära och kära, min älskling, vänner och arbetskamrater. Roliga saker jag gjort, mediciner som fungerar och barnen som är tillbaka i vardagen igen. De stunder av stillhet och avkoppling, den berusande förälskelsen, tryggheten och stödet från de som finns omkring mig.

Min tacksamhet vill jag också rikta till alla som funnits omkring mig och framförallt mina barn efter olyckan. Alla personer på plats, nära och kära, vänner och bekanta, sjukvårdspersonal, all personal på Astrid Lindgrens barnsjukhus och clownerna från Glädjeverkstan. Till Cover Crew Band och alla omkring som anordnade spelningen till förmån för killarna. Det gav oss en härlig semester full av glädje och lek. Alla ni som brytt er om oss och tänkt på oss och inte minst er som jag just nu inte fått med i denna lista.

Jag känner en enorm lycka och tacksamhet! Lycka över att leva och över den kärlek och det stöd jag upplever. Lycka över att vara tillbaka någorlunda i vardagen och att min dotter klarat av att hantera sina bröders olycka så bra som hon gjort. Lycka och tacksamhet till trots så har jag kommit på mig själv med att många frågat mig varför? Tack alla ni som står ut med mig envis som jag är!

Jobbiga tankar en höstdag

Så här en bit in på höstterminen med tempot ordentligt uppskruvat ser nog barnen fram emot ett litet avbrott i höstlovsveckan. Jag som förälder skriver flitigt i min kalender fiolspelning, utvecklingssamtal, utställning i skolan, klassfest, tandläkaren osv. Hoppsan så var det dags för tandläkaren själv också. Ett avbrott ja tack! Men som vanligt stretar man på och på något sätt får ihop allting i alla fall. Självklart gör jag det för barnen och för att jag själv vill. Jag mår bra när mina barn mår bra och är glada.

Lika mysig som hösten kan vara blir det ibland ruggigt och tråkigt. Att hålla humöret och tempot uppe blir tillslut svårt. Någonstans har jag också uppfattat att det gäller att varva ner ibland och unna sig en stund själv. Hur duktiga är vi på det? Jag älskar att vara i farten och spendera tid med mina barn och min älskling. Farten och antalet bollar i luften har jag blivit tvungen att skära ner på. Svårt till en början men tvunget tillslut. Det är inte bara det normala tempot som fått mig hit. Jag har tampats med bl a egen sjukdom och framförallt barnens olycka sen ett och ett halvt år sen. Nu börjar barnen må riktigt bra igen och vad händer då. Jo supermamman lyfter på locket till grytan och tappar nästan fotfästet. Allting väller upp till ytan. Tankar, känslor och så till slut kommer tårarna. Det är inte bara jag som bearbetar händelsen även barnen på sitt sätt. Vilket är väldigt jobbigt emellan varven.

För mig är det en lisa att kunna skriva om det som hände påskdagen den 23 mars 2008. Det började med en härlig söndagsutflykt men slutade i katastrof. En olycka som kom att påverka, och fortfarande gör, hela våra familjer och många runt omkring. Mer om olyckan fanns att läsa i de dokument jag skrivit och som låg i nyhetsarkivet på Rådmansö sportklubbs hemsida. Nu har jag lagt in dem på olika sidor här i min blogg allt eftersom att RSK gjort om sin hemsida. Olyckan, Första tiden hemma, Fem månader efter olyckan och Operationen. Hur det har gått för barnen under det här året har jag också skrivit om men ännu inte orkat fått det publicerat. Bättre och bättre kan sägas så här långt. Vi har fått tillbaka en så gott som normal vardag igen. Nu gäller det bara att få kontroll på efterdyningarna...