Ett underbart besked

Mitt i allt det trötta och tråkiga höstvädret slår det plötsligt om och solen tar kommandot. Med solen kom glädjen över det besked min äldste son fick på sjukhuset i torsdags.

Han har i lite mer än ett och ett halvt år efter operationen kämpat med att regelbundet vidga i halsen. Allt för att skarven vid den nya matstrupen ska töjas och han ska kunna äta som vanligt igen. I januari förra året var öppningen ung 5mm han kunde knappt få isig ens den minsta matbit. I våras började vi ana när läkarna sa att det såg fint och mjukt ut. Det hade inte dragit ihop sig något. Min son och alla vi omkring honom började också märka förbättringen. Under sommarmånaderna har vi knappt märkt någonting och han äter som vanligt igen.

Nu efter ett sommarlov inte bara från skolan utan också från sjukhuset så var det dags igen i torsdags för denna undersökning. Han går så tålmodigt upp tidigt på morgonen när det är dags att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Håller tummarna för att få komma ner på operation så fort som möjligt. Han blir så hungrig annars. Beskedet när han vaknar kan inte vara bättre. Läkarna kommer lätt ner med ett större skop. Allt ser bra ut och det bästa av allt är att nästa besök blir bara en träff med doktorn.

Är det någon som skiner ikapp med solen så är det just min son Sebastian en av mammas hjältar! Han som alltid månat om lillebror och aldrig med elakheter visat hur orättvist och jobbigt han tycker det faktiskt har varit. Det har gått två och ett halvt år efter olyckan och det här beskedet kommer värma långt in i höstmörkret!

Det har nu gått drygt två år efter olyckan

Om du idag möter Kristian 7 år och Sebastian snart 9 år möter du två killar fulla av energi. Du möter också två killar som är som vilka killar som helst. Busiga och glada. Det är två killar med kämparanda och tålamod. Det är också två killar med en omgivning av personer som även de besitter samma egenskaper. En omgivning, inte bara inom familjen utan även långt utanför, som funnits där med stor omsorg och stort engagemang...

Läs mer i dokumentet "Två år efter olyckan"

Tacksamheten över mina barn

Det går snart inte att läsa eller lyssna på nyheterna längre. Vad är det som händer i samhället? Vad är det för människor som gör alla dessa hemska saker? Varför händer alla dessa tragiska olyckor? Senast idag då en 4-årig flicka omkommit i en bilolycka. Jag kan inte annat än skänka mina tankar till den drabbade familjen. Chock, sorg och förtvivlan är känslor jag väl känner igen. Med den stora skillnaden ändå att jag har mina barn kvar hos mig. Tacksamheten hos mig är enorm. Jag har fortfarande möjligheten att varje dag krama om mina barn.

Glädjen av clowner på sjukhus

Satt och läste på aftonbladet och mina ögon fastnade på artikeln "Sjuka barn finner tröst hos clownen". Eva Westerling jobbar som sjukhusclown på Skånes universitetssjukhus i Malmö och hon och hennes medarbetare blev utsedda till Årets glädjespridare av Malmö stad 2008. Alla ni som jobbar som sjukhusclowner runt om i landet vill jag sända en tanke och framför allt till er clowner på Astrid Lindgrens barnsjukhus på KS i Solna. Ni clowner som kom från Glädjeverkstan gjorde just det spred glädje. Jag håller med om det som sägs i artikeln "Man måste möte barnet – Det går inte ut på att räcka ut tungan och göra grimaser. Det handlar om att möta barnet på en likvärdig nivå, ge det bekräftelse, en omväxling mot den dagliga miljön på sjukhuset. Läkare som undersöker, nålar som sticker, föräldrar som är oroliga, hela den där tuffa tillvaron. " Framför allt barnen men också vi föräldrar fick en paus från allvaret och många stunder av skratt. Tack för att ni finns!

Två år efter olyckan

Tiden går fort och ibland är det nog tur det. Det var påskhelg och vädret idag påminner om hur vädret var då för två år sedan när olyckan hände. Det som hände har präglat mina barns liv och oss runtomkring. Jag är idag mycket glad och tacksam över hur bra det gått. Mina barn är mina hjältar. Riktiga tuffingar!! Lillebror, storebror och storasyster varsin tapperhetsmedalj borde ni få. Kramar till er från mamma.

Framsteg

Idag var ännu en dag med ett besök på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Dags för nästa gastroskopi-undersökning i raden av många som min äldsta son har genomgått under det senaste året. Det går som på rutin. Bada ordentligt kvällen innan. Gå upp tidigt på morgonen och duscha. Glöm inte emlan. Ingen frukost utan direkt ut i tidig morgontrafik in till Stockholm. Efter att vi installerat oss i rummet på avd Q83 sätts nålen. Väntan. Väl nere på operation går det lätt. Efter att fått karusellmedicinen (förberedande) somnar han snabbt av sovmedicinen. Mamma passar på att gå till cafeterian för frukost eller som idag lunch. Tillbaka till uppvak. Efter ca en och en halv timmes sömn bär det av upp till avdelningen igen och den traditionella vaniljglassen. Idag var han mycket piggare efteråt och kom igång snabbt. Glass, dricka och mat. Dags för hemgång. Hej då vi syns om 8 veckor. Så styr vi med bilen hem till Norrtälje igen.

För er som just kommit in och börjat läsa så handlar det här om den olycka mina barn var med om för snart två år sen. Jag har väl inte varit så strukturerad i mitt skrivande plus att det varit väldigt svårt att skriva om det här. Svårt också med alla känslor som stormar till och från. Ett ältande emellan varven som kan göra en smått tokig. Det ska vara så. Det är bra och det tar tid... Jag är så frustrerad ibland. Ja en parentes men nu tillbaka till dagens ämne.

Det är inte och har inte alltid varit så roligt att åka in på dessa undersökningar. Dels det faktum att det hänger ihop med hans förmåga att äta. Också det faktum att du ständigt blir varse olyckan och följderna. Du får också tampas med dina egna och sonens känslor. Hur lätt är det när han ibland gått igång innan narkos och mediciner helt gått ur kroppen? Vi började i februari förra året och det för att de behövde vidga matstrupen vid den skarv som blev efter operationen. Vi har gått från 4-5 mm till 15 mm och en kille som kan äta normalt igen. Tilläggas ska kanske ändå att båda killarna alltid kommer ha problem med att det stockar sig och fastnar om de får i sig för stora bitar. De behöver dessutom äta oftare då de ännu är långt ifrån en normal storlek på magsäck. Men ändå läkaren gav ett härligt besked idag. Det ser riktigt bra ut i skarven och det håller sig på dessa 15 mm. Han pratade om en vändpunkt. Skönt! Nu ska vi tillbaka igen men först om en 8 veckor ungefär. En strålande glad son. En mycket glad och lättad mamma.