Det syns inget och märks inget utanpå. Det har nu gått drygt två år efter olyckan. Två år med vård och omsorg. Två år med sondmatning, operationer och vidgningar. Det har varit matpåsar och pumpar som ska laddas, tejpning av sonder, sonder som lossnat och mat som fastnat i matstrupen. Två år med sjukhusperioder, dagis och skolgång. Funderingar, frågor och minnesbilder. Tårar blandat med skratt. Lek, cykling och bad om sommaren.
Det har också varit två år med många olika känslor och reaktioner allt eftersom att de olika skedena passerat. Chocken efter olyckan. Glädjen över att höra dem prata. Insikten av att matstrupen var helt förstörd och att de inte skulle kunna äta en period framöver. Vanan med sonden i näsan, pumpen och knapp på magen. Nervositeten inför operationerna då de skulle få nya matstrupar. Förtvivlan då Kristians operation inte gick bra. Lättnaden när det ordnade upp sig och han återhämtade sig. Lyckan då killarna börjar äta igen. Sorgen då Sebastians skarv blev för trång för att kunna fortsätta äta. Glädjen då resultaten efter vidgningarna återigen ger honom möjligheten att äta som vanligt. Tröttsamheten då sonderna i magen gång på gång åkte ut. Sakta med säkert nådde vi tillslut fram till de ögonblick då de båda slapp sonderna och helt kunde försörja sig genom att äta som vanligt igen. Jag förstår nu vad läkarna menade med att det kommer att ta tid.
Kristian hade det jobbigast kring operationen. Sebastian efteråt. Han har kämpat i över ett år med vidgningarna tills nu tidigt i vår då läkarna äntligen kunde säga att vi kommit dit de ville. De ser bra ut i skarven och håller sig så. Under ett kort möte med killarna märks ingenting såvida det inte är på badstranden eller i badhuset. Då syns ärren efter operationerna och där knappen och sonden på magen suttit. Det som också skvallrar om hur det står till, om än så lite i jämförelse med hur det varit, är när de äter och det stockar sig i matstrupen. Killarnas matstrupar är gjorda av en del av magsäcken. Det kommer aldrig att bli samma motorik. Maten fastnar ibland. Oftast får de själva upp den för duktiga har de blivit på hur de ska göra. Sebastian är mer lugn medan Kristian jagar upp sig. Ibland är det ändå kört. Kristian har fått besöka sjukhuset en gång just för att det fastnat. Han blev nersövd och problemet snabbt avhjälpt.
Det är två killar som vet hur den andre känner och har det. Två killar som kan hjälpa och stötta varann. Killar med syskonkärlek som ibland kan vara hård men också kärleksfull och mycket stark. Kristian berättar bla om hur det kändes när han skulle börja gå igen efter att suttit i rullstol och Sebastian kom att tänka på hur han oroat sig för hur lillebror mått. Många andra saker har killarna också pratat om under resans gång.
Det är två killar med en storasyster, storebror och alla andra i deras stora familj, släkt, vänner, alla personer i nära och vidare omgivningar som på ett eller annat sätt funnits där för dem. Jag kan bara tala för mig själv när jag än en gång vill uttrycka min tacksamhet och glädje till allt och alla som gjort både stort och smått! Ta vara på det ni har och njut av alla ögonblick i livet stora som små!
