För er som just kommit in och börjat läsa så handlar det här om den olycka mina barn var med om för snart två år sen. Jag har väl inte varit så strukturerad i mitt skrivande plus att det varit väldigt svårt att skriva om det här. Svårt också med alla känslor som stormar till och från. Ett ältande emellan varven som kan göra en smått tokig. Det ska vara så. Det är bra och det tar tid... Jag är så frustrerad ibland. Ja en parentes men nu tillbaka till dagens ämne.
Det är inte och har inte alltid varit så roligt att åka in på dessa undersökningar. Dels det faktum att det hänger ihop med hans förmåga att äta. Också det faktum att du ständigt blir varse olyckan och följderna. Du får också tampas med dina egna och sonens känslor. Hur lätt är det när han ibland gått igång innan narkos och mediciner helt gått ur kroppen? Vi började i februari förra året och det för att de behövde vidga matstrupen vid den skarv som blev efter operationen. Vi har gått från 4-5 mm till 15 mm och en kille som kan äta normalt igen. Tilläggas ska kanske ändå att båda killarna alltid kommer ha problem med att det stockar sig och fastnar om de får i sig för stora bitar. De behöver dessutom äta oftare då de ännu är långt ifrån en normal storlek på magsäck. Men ändå läkaren gav ett härligt besked idag. Det ser riktigt bra ut i skarven och det håller sig på dessa 15 mm. Han pratade om en vändpunkt. Skönt! Nu ska vi tillbaka igen men först om en 8 veckor ungefär. En strålande glad son. En mycket glad och lättad mamma.
