Ett år går så fort. Det som hände på påskdagen förra året är så ofattbart. Bryter du ett ben så vet de flesta vad som händer och när gipset tas av så är du i stort i mål. För mina pojkar Kristian och Sebastian så vet jag inte hur det kommer att se ut för dem framöver. Efter den mest akuta sjukhusvistelsen i våras följde en sommar med två mycket tappra pojkar som trots sin sond genom näsa och gastrostomi (knapp i magen) både badade och cyklade.
Redan till midsommar kunde de knappt få ner någonting i halsen. I oktober genomgick de omfattande matstrupskirurg där den gamla togs bort och en ny skapades av delar av magsäcken. Gastrostomin ersattes samtidigt med jejunostomi (sond i tunntarmen) Det gick bra till slut och lyckan var oändlig både hos barnen och hos oss vuxna runt omkring när de första bitarna nådde ner i de nya matstruparna. 
Det som sysselsätter oss nu är sondmatning på nätterna, tejpning och sonder som åker ut. Båda pojkarna genomgår också många dilateringar (vidgningar) i matstrupen till följd av att det i skarvarna har blivit mycket trångt.
Sedan hösten har pojkarna varit tillbaka på dagis och i skolan. Livsglädjen är det inget fel på! Trots allt det de gått igenom och fortfarande måste göra i form av omläggningar, undersökningar och operationer så har de en mycket positiv inställning både till besöken på Astrid Lindgrens barnsjukhus och allt vad mamma och pappa måste göra med dem.
Det finns så många känslor och tankar kring det som hänt. Jag kan bara förställa mig hur min dotter och de andra som var på plats när olyckan hände känner. Min förtvivlan är lika stor som min lycka över att de lever och kan äta igen! Att skadorna begränsades till matstrupen och att de fortfarande kan fara runt med samma röstresurser som förut.
Min tacksamhet är enorm! Alla personer på plats och det arbete som de gjorde när olyckan var framme, all personal och clownerna inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus som vi mött och som tagit hand om pojkarna, alla nära och kära, arbetskamrater och alla ni andra som bryr er om oss!
Hälsningar från mamma Monica"
