Om jag tar mig en titt på vad jag hittills skrivit i mina inlägg så är det rätt positiva tongångar. Tro mig så positiv är jag inte för jämnan. Det kan vara riktigt tungt emellan varven. Hur i hela fridens namn har man orkat? Som mamma jovisst gör man det. Det är en självklarhet! Det var det där med att ta vara på sig själv också...
Allt är inte tungt och tur är väl det. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över här i livet. Trots att jag kämpat med både det ena och det andra i ganska många år nu så finns det lika mycket att glädjas åt. Alla tillfällen med nära och kära, min älskling, vänner och arbetskamrater. Roliga saker jag gjort, mediciner som fungerar och barnen som är tillbaka i vardagen igen. De stunder av stillhet och avkoppling, den berusande förälskelsen, tryggheten och stödet från de som finns omkring mig.
Min tacksamhet vill jag också rikta till alla som funnits omkring mig och framförallt mina barn efter olyckan. Alla personer på plats, nära och kära, vänner och bekanta, sjukvårdspersonal, all personal på Astrid Lindgrens barnsjukhus och clownerna från Glädjeverkstan. Till Cover Crew Band och alla omkring som anordnade spelningen till förmån för killarna. Det gav oss en härlig semester full av glädje och lek. Alla ni som brytt er om oss och tänkt på oss och inte minst er som jag just nu inte fått med i denna lista.
Jag känner en enorm lycka och tacksamhet! Lycka över att leva och över den kärlek och det stöd jag upplever. Lycka över att vara tillbaka någorlunda i vardagen och att min dotter klarat av att hantera sina bröders olycka så bra som hon gjort. Lycka och tacksamhet till trots så har jag kommit på mig själv med att många frågat mig varför? Tack alla ni som står ut med mig envis som jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar